Referat: Rönninge Salem - Västerhaninge

Förra året, 2019, när Västerhaninges damlag startade upp sin trupp i division 5 i en enkelserie på grund för många lag anmälda för en klassisk dubbelserie, var det bland annat Rönninge Salem vi hade svårigheter med. Serien slutade med att vi landade på en andra medan Rönninge Salem nöp första plats och bägge lagen klev upp en division.
Förra söndagen möttes vi igen på bortaplan, också i en form av enkelserie på grund av det rådande läget med Covid-19.
Vi vet att Rönninge Salem är ett bra lag med snabba, skickliga spelare. Vad vi också vet är att VI spelar som bäst när vi möter bra motstånd. Vi är nervösa och aningen griniga efter förgående förlust men vi kliver bestämda ut på planen, för vi vet vad vi behöver göra. Denna söndag ställer vi upp med en aningen annorlunda, ack så slitsam uppställning för att få möjlighet att stänga av eventuella kanter men också för att kunna anfalla aggressivt vid tillfälle.
Vi sköter det bra; vi gör jobbet även om det stundtals känns riktigt rörigt. Tack vare en genomskärare från Fredrica på vår vänstra kant får Natalie bollen i offensiven, strömmar igenom Rönninge Salems planhalva samt spelare likt en hal missil och får således med sig ett snyggt välplacerat mål. Bänken jublar, klacken jublar och Ove är nöjd. Vi FORTSÄTTER göra jobbet, vi sliter och där och då känns det som att vi har ett av Södra Svealands bästa försvar. Men hur bra vi än kan vara och är gör även den bästa fel; vi slappnar av och börjar slarva och med bara några minuter kvar av första halvlek rinner det igenom ett mål och Rönninge Salem kvitterar till 1-1.

Vi pratar i halvtid om hur SVÅRT det är ute på planen, men är mer eller mindre överens om att det kanske funkar ändå på ett eller annat sätt. Vi måste bara fortsätta slita, fortsätta göra jobbet.

Sagt och gjort i andra halvlek. Vi går in med inställningen 0-0 och att det bara kan bli bättre härifrån. Vi pressar, stöter, faller, stör, är först in i situationer, skapar ytor för varandra och håller humör och energi uppe i både försvar och anfall. Practice makes perfect och återigen får Natalie med sig spelet och bollen upp mot motståndarnas mål och strax utanför målområdet börjar ca 15 sekunder av ren skräck då bollen studsar likt en pingisboll först i stolpen ut på målvakt tillbaka ut på Natalie, som försöker lirka in den i mål, där det står en försvarande motståndare med chockerande reflexer och räddar den på mållinjen med en volley ut på Natalie, som ännu en gång sätter dit vristen för att låta bollen nå målets nät. Ytterligare en studs på målvakt som inte hinner greppa bollen då Natalie har en vilja av stål (BOLLEN SKA IN) och slutligen får hon till den avgörande touchen som ger oss ledningen igen. 2-1!
Därefter börjar det bli lite irriterat och grisigt ute på planen, det dras i armar och tröjor, det kommer relativt oschysst tacklingar och det börjar tjuvas några meter på både inkast och frisparkar. Mest irriterad är nog faktiskt Ove som också får en tillsägelse av domaren att inte yttra sig om spel eller beslut efter att ha beklagat sig lite väl högt. Helt ok, bra agerat av domaren och Ove tar till sig anmärkningen!
Vi börjar såklart bli trötta och räknar ner minuter och sekunder, när Rönninge Salem återigen i halvlekens/matchens sista minuter hittar en lucka och får med sig ett mål... MEN!! Domaren blåser (solklar) offside, och det känns som att det enda vi gör av återstående tid är att rensa, rensa, försvara, rensa, försvara för att bibehålla ledningen.
Slutsignalen går och vi skriker av lycka och kärlek. En väl behövd vinst, stämningen i omklädningsrummet är gyllene för vi vet ju att vi kan.
Det värker i lemmar och leder, blåmärkena börjar redan synas, någon har ont, en annan ligger på golvet eller på en bänk i ren utmattning, vi alla är smutsiga och svettiga. Men det är alltid värt det för vi älskar det vi gör.

Rönninge Salem, domare och publik ska ha ett stort TACK!!

Skrivet av 
Rebecca Beacock